deadlysins

Jag är kär, jag är kär, jag är kär, äntligen! För första gången i mitt liv är jag helt fri, bortom denna värld. Det känns som att leva i en dröm,  eller nånting surrealistiskt. Men nånting bra. Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, förklara hur det känns. För det finns inte ord som är bra nog. Jag älskar och jag hatar och jag gillar och jag avskyr det mesta. Men när jag står här i publiken inser jag att mest av allt älskar jag Marionette. Här och nu, idag, i detta ägonblick, då jag lever som jag aldrig levt förut dedicerar jag mitt liv till musik - till Marionette! För man lever bara en gång och ska man leva så ska man löpa linan ut.
     
Jag känner mig oövervinnerlig (trots att motsatsen är mer sann). Precis som ungdomen förväntas vara. Men om jag dör nu, så dör jag lycklig. För vad är bättre än musik? Äkta musik som är ren och genuin, publikens kärlek och svett och några låtar framförda live av några snubbar som för en kväll är gudarna vi dyrkar, lyder och älskar. Gudar som vi riskerar att bryta revbenen för, när vi står framfär scenen och skriker för full hals. Eller Gudar som vi låter främmande människor ta oss på brösten för, utan att ge dem en smäll på käften. För bara ikväll är allt tillåtet. Nej, det finns ingenting bättre än att stå längst fram i en publik och vara del av nånting underbart och stort. Att bara leva utan hämningar. Det här är äkta kärlek och in Love and War är allt alltid tillåtet.
    
And though I know nothing will ever last... är det med sorg i hjärtat jag som jag lämnar lokalen tillsammans med en halvdöd ros. Jag vill inte gå. Jag vill inte lämna magin. Jag vill inte att någon annans äckliga saltsmakande svett på min kind ska försvinna. Jag är rädd att jag aldrig återigen blir såhär lycklig. Såhär fri.

 x Immortal x