deadlysins

En vän sade till mig att jag dömer folk av högmod. Det fick mig att fundera. Eller, inte riktigt att funderar men snarare att känna ett diffust obehag, någonstans långt bak i huvudet. Visst har jag alltid vetat om att jag är lite högfärdig, men det svider inte mindre för det, när man får den saken bekräftad av någon annan. Vem vill erkänna nånting dåligt om sig själv?

Han frågade mig varför jag dömer folk och jag svarade för att roa mig. Jag får inget av att döma folk och jag ger ingenting. Jag gör det bara för att jag är uttråkad helt enkelt. Jag tar det inte seriöst och ibland gör jag det bara för att slösa tid, av ren likgiltighet. Men han trodde mig inte. Precis som för honom själv måste det finnas en djupare anledning till mitt beteende. Och enligt honom är min anledning högmod.

Han har rätt om mycket men inte om allt. Visst finns det antagligen något djupare behov hos mig som tillfredställs av att iaktta och dissekera folk framför mina ögon, mer än bara för att göra livet lite roligare för stunden. Ett behov som Freud på ett ögonblick skulle kunna urskilja från de resterande drifterna hos mig. Men granskar jag folk för att jag ?är? bättre än alla andra? Nej, det är inte sant. Lider jag ibland av storhetsvansinne? Ja, det är å andra sidan tyvärr sant.

"I will ascend to Heaven; I will raise my throne above the stars of God; I will sit enthroned on the mount of assembly, on the utmost heights of the sacred mountain. I will ascend above the tops of the clouds; I will make myself like the Most High,? sägs Lucifer ha sagt högmodigt innan han utkämpade sitt krig mot Gud, kriget som blev hans fall från himlen. Och precis som för Lucifer är högmod min största synd och sämsta brist. Jag tycker inte att jag har ett större människovärde än andra människor i min omgivning. Åtminstone vill jag inte tro det. Och jag tycker inte att jag är perfekt, att jag någonsin kommer att bli det. Jag har aldrig någonsin velat bli ett uppnått mål, det är inget ideal jag eftersträvar. Men trots mina uppenbara och ibland rentav absurda och sjukliga brister älskar jag mig själv. Mer än vad jag kanske borde?

Jag trodde att jag skulle komma fram till någon slutsats om mig själv om jag ansträngde mig och trängde in på djupet av mitt medvetande. Men det diffusa obehaget är fortfarande kvar, kanske har det lättat lite då jag inte genuint orkat anstränga mig, rannsaka mig. Det är mycket lättare att förtränga dessa tankar. Finns de inte kan de inte skada. För alla är vi dåliga. Mer eller mindre. Men ingen av oss vill vara ond. Absolut inte jag. Därför ska jag från och med idag bättra mig, se på min omgivning med nya ögon. Men framförallt rena mig själv från min främsta dödssynd, ännu är jag inte fördömd!

Till min vän vill jag säga att jag erkänner min största brist, min dödligaste dödssynd, den värsta av dem alla - Högmod. Men det är inte därför jag dömer folk.


Lucifer, av Guillaume Geefs (katedralen i St. Paul, Liège, Belgien)

x Immortal x