deadlysins

Har mycket i tankarna just nu, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vilket problem ska jag ta upp nu, härnäst? Det är bara att välja och vraka bland egentligen icke existerande/ ingen skulle ändå förstå – problem, som kretsar omkring i mitt Huvud och gör mig alldeles omrörd som ett paraply mitt inne i en tornados öga.

Jag har en vän, en gammal barndomsvän, som inte längre verkar anse sig vara min vän. Hon gör mig förvirrad och hon får mig att känna mig skamsen och skyldig. Skyldig till vad? Skyldig till att ha sårat henne, till att ha växt ifrån henne. Till att inte vara som hon vill att jag ska vara, till att hon inte kan öppna sig för mig så att jag kan läsa henne som en bok. Men jag har försökt, det har jag minsann gjort. Det kan inte ens hon förneka, även om hon gör sitt bästa. Jag har försökt att ordna vår relation, har försökt glida isär lite mindre, vara lite mer som hon behagar. Men sen när blev Vår relation Mitt ansvar? För visst är jag inte perfekt, men hon är inte heller helt oskyldig.

Låten som jag lyssnat på idag är Le portail de la vièrge av Anorexia Nervosa:

...Une trahison pour l'eternite Je ne te laisserais jamais partir
Une trahison pour l'eternite Rien ne sera pardonne
Et le sang coule entre ses cuisses
Riviere noire dans le ciel
Et le sang coule entre ses cuisses
Un ange deploie ses ailes
Donne-moi enfin la grace
Viole mon ame Brule ma peau
Pour enfin la jeter en pature
A cette terre morte assoiffee de luxure...