deadlysins

Asså fyfaaaaan vad värdelös epoken ”modernism” är. Det är verkligen den sämsta/ tråkigaste/ mest meningslösa och oförståeliga litterära perioden. Den är ju så kass att man börjar skratta av dess kasshet. Inte ens en 55- årig gammal lönnfet transvestit med blodrött ”sexigt” läppstift och kläder som skulle kunna passa min lillasyrra skulle kunna få mig att skratta så mycket som jag skrattade när jag läste den sämsta dikten någonsin, skriven av ryssen V Chlebnikov:

Skrattbesvärjelse
O, skrattleter, skratta upp er!
O, skrattleter, skratta av er!
Skrattigt skrattar de sitt skratt, skrattulerar skrattuellt.
O, skratta av er skrattomant.
O skratta in i skrattofonen – beskrattade skrattleters skratt!
O skratta ut i skrattosfären, överskrattade skrattisters skratt!
Skrattlantis, skrattlantis,
Skratta in och skratta ut, skrattiralj och skrattibut,
Småskrattomer, småskrattomer,
O, skrattleter, skratta upp er!
O, skrattleter, skratta av er!

Asså vafan?! Det är ju inte ens riktiga ord!

x Immortal x

Det känns konstigt. Annorlunda. Jag är förväntansfull, åtminstone var jag det ett tag. Förut. Och det brukade jag vara varje gång. Men varför känns det så konstigt den här gången?

Fyra och ett halvt år har gått sedan jag sist var i Indien och fick se mina nära och kära som jag vet älskar mig så. Men jag har förändrats så oerhört mycket att jag nästan inte ens känner igen mig själv. Inte på ytan, men på insidan. Kommer de fortfarande att känna igen mig? Hur löjligt och barnsligt det än låter, är jag rädd att de inte längre ska tycka om mig. Fast jag vet att så inte kommer att vara fallet känner jag mig illa till mods – onödig och irrelevant tanke orsakad av hormonförändringar?

I alla fall, efter ett pain in the ass dygn utan något Internet skriver jag från min hyggliga väns dator, ett litet stressat avskedsbrev till er kära läsare. Inga tårar nu, jag ska icke dö. Gud nej! Det är inget jag planerar att göra på ett tag – flygplan kan man dock inte lite på :S Nåja, jag kommer tillbaka om 4 evigheter (veckor) under tiden får ni nöja er med min partner blackmistress inlägg. Om hon nu får lite av det hon kallar ”inspiration” till att skriva. Vi har ju inte sett ett spår av henne sedan 31 maj. Fy skäms! Och hon ska kalla sig delägare av den här bloggen? Ajabaja!

Nåväl, det här var allt för mig mina vänner. Nu ska jag iväg till landet utan elektricitet, riktiga tolaletter och utan något sätt att kontakta mig, för att släppa taget om omvärlden och bara existera!

x Immortal x    

Har mycket i tankarna just nu, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vilket problem ska jag ta upp nu, härnäst? Det är bara att välja och vraka bland egentligen icke existerande/ ingen skulle ändå förstå – problem, som kretsar omkring i mitt Huvud och gör mig alldeles omrörd som ett paraply mitt inne i en tornados öga.

Jag har en vän, en gammal barndomsvän, som inte längre verkar anse sig vara min vän. Hon gör mig förvirrad och hon får mig att känna mig skamsen och skyldig. Skyldig till vad? Skyldig till att ha sårat henne, till att ha växt ifrån henne. Till att inte vara som hon vill att jag ska vara, till att hon inte kan öppna sig för mig så att jag kan läsa henne som en bok. Men jag har försökt, det har jag minsann gjort. Det kan inte ens hon förneka, även om hon gör sitt bästa. Jag har försökt att ordna vår relation, har försökt glida isär lite mindre, vara lite mer som hon behagar. Men sen när blev Vår relation Mitt ansvar? För visst är jag inte perfekt, men hon är inte heller helt oskyldig.

Låten som jag lyssnat på idag är Le portail de la vièrge av Anorexia Nervosa:

...Une trahison pour l'eternite Je ne te laisserais jamais partir
Une trahison pour l'eternite Rien ne sera pardonne
Et le sang coule entre ses cuisses
Riviere noire dans le ciel
Et le sang coule entre ses cuisses
Un ange deploie ses ailes
Donne-moi enfin la grace
Viole mon ame Brule ma peau
Pour enfin la jeter en pature
A cette terre morte assoiffee de luxure...

”För att det är orättvist! . Är svaret på en  fråga som folk ofta ställer mig med lite sådär avsky och "du-vill-bara-vara-speciell – klang" i rösten. Nej, jag är ingen djurrättsaktivist, jag tycker inte ens om ”söta små” djur. Speciellt inte sådana som kryper överallt och beter sig allmänt konstigt. Men tycker jag att det är rätt att döda djur? Nej, det tycker jag absolut inte. Frågan som ett antal personer ställer mig med "du-vill-bara-vara-speciell – klang" i rösten är (som ni redan antagligen listat ut) ”varför äter du inte kött?”. Och som redan nämnt är svaret för att det är orättvist.

Jag förstår inte hur man kan materialisera liv, föda upp det, producera det i masskala och sedan, utan att blinka, avrätta det på ett rullande band med ett fullspäckat schema. Jag förstår inte. Det går bara inte in i huvudet på mig. Det är ju så onödigt. Det är ju inte ens livsnödvändigt för oss människor att äta kött för att överleva. Köttkonsumtionen i västerländska länder är onödigt stor. Jag blir så arg över dagens människors idioti. Tänk hur mycket bättre världen skulle vara bara genom att minska andelen djur som massakreras årligen. Om inte för djurens egen skull så tänk på hur mycket energi som skulle sparas genom till exempel minskad transport av döda djur från fattiga länder till våra hamburgare och lyxiga kebabtallrikar! Hur många träd som skulle slippa fällas i de få regnskogsområdena som är kvar i världen. Tänk hur mycket växthusgaserna ökar som en konsekvens till djuruppfödande, hur mycket spannmål som istället för att föda upp grisar och kor skulle kunna gå till att nära oskyldiga glömda barn i tredje världen!. Hur mycket rättvisare världen skulle bli för alla om varje individ slutade äta eller åtminstone åt en gris mindre per år. Tänk så många stora problem skulle kunna bli mycket mindre om vi bara handlade bättre.

”Men det är ju naturligt att äta kött, det har vi ju alltid gjort!” Det må vara sant. Men om vi ändå ska jämföra oss med stenåldersmänniskorna så varför inte också lämna civilisationen bakom oss och flytta till närmaste grotta för att göra jämförelsen mer riktigt? Att jaga rådjur för överlevnads skull må ha varit normalt en gång i tiden men det finns ingenting naturligt med att föda upp en armé av Beligan Blue oxar bara för att dräpa och hacka dem i fina små bitar som får plats på din tallrik utan att lämna minsta lilla spår av osynligt blod.

Det jag irriterar mig på är inte att man äter kött. Utan att vi äter överdrivet mycket kött utan att vara medvetna om konsekvenserna för samhället, för miljön, för oss själva och djur som inte gör något annat än bara föds upp och dödas - i onödan enligt mig. Jag tycker inte att alla ska tvingas vara vegeterianer, att helt utesluta kött från sin kost tycker inte jag är nödvändigt. Det räcker med att bara konsumera MINDRE kött. Tvinga samhället att sluta föda upp kotlettgrisar, eller åtminstone minska antalet kotlettgrisar. Här är din chans att rädda världen och decimera orättvisorna. Ät mindre kött. Bli en hjälte. Enklare än så här blir det inte.               
 
                                 
                                  Normalt?

x Immortal x

”För hon var så nonchalant. Jag vill fråga henne grejer; hur det var, om det var som hon förväntade sig, vad jag har att förvänta mig? Jag är ju så töntig!”

Magdalena 080702

Citatet som gjorde min dag som fortfarande får mig att skratta. Inget märkvärdigt för omvärlden, inget man förstår om man inte var med henne och hörde dessa ord yttras live. Men ord som beskriver min bästa vän så väl (haha). Efter att ha haft en kass dag idag som började redan igår kväll, känner jag mig äntligen lättare i sinnet och jag tyckte därför att det passade sig att berätta för er vilken låt som är onsdagens låt. För två veckor sen tipsade jag om "sing for absolution" av Muse. Förra veckan bröt jag mitt löfte pga bristande minne, men nu är jag här igen för att presentera "If we kissed" av Fiona Apple, en låt man måste höra för att riktigt känna och "förstå" texten, fattar ni?. Enjoy:



Fiona Apple

Electricity, eye to eye. Hey don't I know you?
I can't speak.
Stripped my senses on the spot, I've never been defenseless, I can't even make sense of this.
You speak and I don't hear a word.

What would happen if we kissed? Would your tongue slip past my lips? Would you run away? Would you stay? Or would I melt into you? Mouth to mouth, lust to lust, Spontaneously combust

The room is spinning out of control.
You act like you didn't notice, brushed my hand.
Forbidden fruit, ring on my finger.
You're such a moral mortal man.
Would you throw it away? No question.
Will I pretend I'm innocent?

What would happen if we kissed?
Would your tongue slip past my lips? Would you run away?
Would you stay? Or would I melt into you?
Mouth to mouth, lust to lust, Spontaneously combust What would happen if we kissed?

I struggle with myself again Quickly the wall, I'm crumbling
Don't know if I can turn away

What would happen if we kissed?
Would your tongue slip past my lips?
Would you run away? Would you stay?
Or would I melt into you?
Mouth to mouth. If we kissed, Would your tongue slip past my lips? Would you run away?
Would you stay? Or would I melt into you? Mouth to mouth.
If we kissed. If we kissed.

x Immortal x

 
OBS! EJ Dead by April ... det ska stå Marionette!

   
Ingen festival utan en riktigt spya och den här spyan ser ju till och med nästan ut som ett konstverk!


Moi + ma meillure et très smexy amie Magdalena

Jag hade tänkte att lägga ned tid och med omsorg skriva ett stort och intressant reportage om den enda festival jag har och med största sannolikhet kommer att besöka i år, nämligen Metaltown. Men så blir det tyvärr inte eftersom hela alltet verkar vilja motverka mig på bästa sätt. Alla bilder vi har tagit är antingen
1. Dåliga
2. I huvudsak endast på mig och min smexiga kompis.
Videoklippen som vi har filmat är kassa med några få undantag som är riktigt grymma. Men tack vare mina ytterst begränsade datakunskaper vet jag inte hur jag ska lägga upp dem på bloggen. Jag vet, stackars mig för att jag inte kommer överens med datorer, men men, någon måste ju vara efter i den här moderniserade it-världen.

För att återgår till ämnet, måste jag säga att jag har haft två otroligt trevliga, svettiga, högljudda, äckelmysigt minnesvärda dagar med några oöverträffbara höjdpunkter. Fredagen var okej men det var på lördagen som man kände hur underbart livet faktiskt kan vara.

Det började redan på morgonen då jag satt och åt kiwi till frukost. Jag slog upp tidningen för att i nästa sekund sätta Kiwin i halsen. Någon däruppe...Ja, jag tror faktiskt på någon random Gud, som måste tycka att jag har varit jättesnäll i år och förtjänar att se Marionette live en sista gång innan jag åker till Indien för resten av sommaren! En MYCKET trevlig övverraskning (som dock på morgonen nästan höll på att  kväva mig till döds) och tillsammans med In Flames tycker jag att Marionettes framträdande var det bästa!



2008-06-28 - Marionette @ Close-up. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO

Redan klockan 13.00 på vad som i vanliga fall brukar vara morgon, började folk röjja till LILLASYSTER, ett band som jag inte alls trodde skulle vara så bra som de var. Vilket annat band i världen kan få x antal tusen hårdrockare att sjunga Rihannas låt "Umbrella" liksom?!



2008-06-28 - Lillasyster @ Black Stage. FOTO: Oscar Berggren/ROCKFOTO

Här är dock anledningen till varför jag i första hand bestämde mig för att köpa en biljett till Metaltown - IN FLAMES. Bandet vars musik jag älskat i, jag vet inte hur länge men trots det aldrig sett live! Trots att jag i princip stod längst fram såg jag inget ( eftersom jag nästan är en dvärg...) men det spelar ingen roll för In Flames var fantastiska ändå!



2008-06-28 - In Flames @ Black Stage. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO

Efter att ha haft två underbara dagar i Sveriges bästa stad tillsammans med härlig musik och stans snyggaste människor kan jag inget annat göra än att längta efter nästa års Metaltown.  Tills dess, ajöss Frihamnen, farväl!

x Immortal x

Det vackraste ansikte jag nånsin sett
Villig att riskera lycksaligheten.
För ett nytt minne.
Ett nytt minne att plågas av
Att längta efter
En kliché,
En galenskap.
Ett ögonblick utan andetag - så olikt mig

Väntan på en framtid
Som kanske inte finns
Borta innan den ens skapats
Bara en blinkning som inte är tillräcklig för att känna, leva, njuta
Varje kväll, varje natt och varje dag
Ett fragment av lycka
En inblick i det vackraste



Glömma?
Lättare är det att överge livet
Inga fler ögonblick utan andetag är som att aldrig andas igen.
Ingen chans, inget hopp
Men drömmar finns
Där det blixtsnabba leendet blixtrar förbi.
Och för en stund är jag åter fri

x IImmortall x

Vissa löften är svåra att hålla men jag ska göra mitt bästa för att hålla detta löfte och inte svika er! Vareviga onsdag framöver ska jag presentera en låt som är mig särskilt varm om hjärtat och först ut är låten Sing for absolution av Muse - ett band som jag väldigt snabbt och intensivt har mer än imponerats av!

Jag känner att jag inte riktigt är närvarande när denna vackra sång börjar spela. Det känns som att jag lever i en egen liten bubbla där ingen kan nå mig. Helt isolerad och solitär men inte ensam. Den är så vacker att jag får rysningar längs hela ryggraden. Hur kan så simpla ord konstrueras till något så fantastiskt och så underbart vackert?  Jag blir grön av avund, för jag önskar att jag kunde skriva någonting såhär välskapt. Någonting som en helt främmande individ kan relatera till och förstå. Nog talat för mig, låt mig få presentera Sing for absolution:

Lips are turning blue
A kiss that can't renew
I only dream of you
My beautiful

Tip toe to your room
A starlight in the gloom
I only dream of you
And you never knew

Sing for absolution
I will be singing
And falling from your grace, ooh

There's nowhere left to hide
In no one to confide
The truth burns deep inside
And will never die

Lips are turning blue
A kiss that can't renew
I only dream of you
My beautiful

Sing for absolution
I will be singing
Falling from your grace
Sing for absolution
I will be singing
Falling from your grace yeah

 Our wrongs remain unrectified
 And our souls won't be exhumed


x Immortal x

Åh, God Damn it! Fuck Fuck Fuck, vad arg jag bliiiiiir! Fy fan vad äckligt! Blääääääää, apa , röööööv! jag blir så arg. Jag sitter och tittar på *usch* Outsiders ( paus just nu!). Och ja blir så in i helvete äcklad. Fucking crap vad upprörd jag är!

Dagens avsnitt - för er som inte vet, som inte tittar, som inte blir upprörda - handlar om "obedient housewives". "Obedient housewife"  nr # 1 = ganska okej faktiskt. Hon gör saker som jag aldrig hade gjort, men  jag ser mig själv som en öppen och trots ett tidigare inlägg, en fördomsfri människa så jag "accepterar" hennes beslut om att leva som en kapitulerande hemmafru - som om min åsikt överhuvudtaget skulle ändra Obedient housewife #1 livsstil!

Obedient housewife #2 får mig att spy! Hon låter sin man bestämma vad hon ska ha på sig, vilken restaurang de ska äta på, vad hon ska äta, när de ska ha sex, var de ska ha sex och hur de ska ha sex! Jag förstår inte hur hon kan vara lycklig genom att leva som en undergiven slav. Speciellt inte eftersom hon från början, enligt henne själv, var dominant och bossig. Raka motsatsen till den lydiga fru hon är nu. Usch!

Jag tänker inte gå längre in på ämnet, jag var trots allt väldigt glad idag innan jag satte på teven och började glo på Outsiders. Big mistakE! Det jag egentligen hade täkt att  skriva idag var ett helt vanligt bloginlägg om min helt vanliga dag. Men efter mitt "Big mistakE" är jag tyvärr inte på humör längre. Så jag skriver kortfattat: Jag har haft en bra dag, det har varit min första dag på SKF, äntligen känns det som att jag gör någon nytta!

So long suckers!....  x Immortal x

Tiden är ett märkligt fenomen. Något som jag aldrig kan sluta förundras av. Är det inte fascinerande men samtidigt frustrerande hur tiden aldrig verkar gå i den fart man vill? Sitt lillasyskons skittråkiga skolavslutnings som man har erbjudit sig att följa med på är som en oändlighet på sextio minuter. Medan konserten man har längtat efter i veckor, till och med månader, är över innan den ens har börjat. En minut är en minut oavsett allting. Likaså är en sekund inget annat än en simpel sekund. Men trots det är tiden aldrig det den utger sig för att vara!

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Men det är inte sant, inte längre i alla fall. Visst stämde citatet när man var fem år, var hemma hos sin bästa kompis och byggde hela civilisationer av LEGO samtidigt som man gömde sig från en manipulativ - ja det är sant (manipulativ är det rätta ordet) och oönskad kompis. När livet var enkelt och gick ut på att springa omkring barfota i sandlådan dagarna ut och in. Men nej, uttrycket stämmer inte längre. Inte i mitt fall i alla fall.

Ett år har gått sedan jag slutade första ring, snabbt som blixten utan att jag ens har hunnit uppfatta det. Och visst har det funnits ljusa stunder, värda att minnas för resten av livet. Stunder som för alltid har etsat sig fast i hjärnbarken eller var nu minnena slutligen hamnar för att bevaras i all evighet. Men detta är inte ett år som har gått fort av orsaken ”tiden går fort när man har roligt”. Snarare är detta ett år som har gått fort av anledningen ”tiden går fort när man önskar att den stod still”. En önskan som är barnslig och naiv men oundviklig i en tillvaro full av plugg, skola, ”måsten”, stress och diverse saker man teoretiskt skulle klara sig utan. Saker som tar all fritid, energi och även stjäl min älskade dyrbara sömn!

Innan jag hinner reagera har ett år gått. Och i nästa ögonblick har ytterligare trehundrasextiofem dagar flugit förbi, medan jag har stått helt still. Hur lång tid tar det innan man blir gammal?

I dag är det den första dagen i mitt sista sommarlov och livet är bättre än det varit på länge. Den här dagen har kommit utan att jag riktigt har varit beredd på den. Förberedd på hur jag på bästa sätt kan bevara den. Dra ut på de tjugofyra timmar dygnet består av och njuta av varje tiondels sekund till det maximala. Men jag har tio veckor kvar av min frihet, min ledighet att njuta av och oavsett om dessa tio veckor går fort eller långsamt ska jag göra dem till de bästa och mest minnesvärda veckorna i mitt liv!

x Immortal x

Jag är så glad. Så glad för att jag lever och andas. Så glad för att solen skiner. Så glad för att det är sommar och jag är ung. Så glad för att jag inte vill vara negativ och pessimistisk - inte idag, denna vackra dag!
      Jag har ljugit för er alla, för omvärlden och främst har jag försökt att förneka sanningen för mig själv. Jag avskyr inte solen, utan jag älskar honom. Just nu  är jag lycklig och det är helt tack vare honom och ljuset som han ger upphov till. Ljuset som sveper bort allt negativt och dåligt och fyller mig med förväntan istället. Det är svårt att förklara hur men jag vet att ni förstår. För den här känslan är universell.
      Jag ville skriva vackra ord. Nånting speciellt för min enda läsare, men tyvärr kan jag inte det. Jag är alldeles för upprymd och fylld av denna oförklarliga och akuta glädje för att kunna sitta still och koncentrera mig. Jag är ledsen dear, om jag gör dig besviken, men jag har inget intressant att säga för tillfället.

/Blackmistress

En vän sade till mig att jag dömer folk av högmod. Det fick mig att fundera. Eller, inte riktigt att funderar men snarare att känna ett diffust obehag, någonstans långt bak i huvudet. Visst har jag alltid vetat om att jag är lite högfärdig, men det svider inte mindre för det, när man får den saken bekräftad av någon annan. Vem vill erkänna nånting dåligt om sig själv?

Han frågade mig varför jag dömer folk och jag svarade för att roa mig. Jag får inget av att döma folk och jag ger ingenting. Jag gör det bara för att jag är uttråkad helt enkelt. Jag tar det inte seriöst och ibland gör jag det bara för att slösa tid, av ren likgiltighet. Men han trodde mig inte. Precis som för honom själv måste det finnas en djupare anledning till mitt beteende. Och enligt honom är min anledning högmod.

Han har rätt om mycket men inte om allt. Visst finns det antagligen något djupare behov hos mig som tillfredställs av att iaktta och dissekera folk framför mina ögon, mer än bara för att göra livet lite roligare för stunden. Ett behov som Freud på ett ögonblick skulle kunna urskilja från de resterande drifterna hos mig. Men granskar jag folk för att jag ?är? bättre än alla andra? Nej, det är inte sant. Lider jag ibland av storhetsvansinne? Ja, det är å andra sidan tyvärr sant.

"I will ascend to Heaven; I will raise my throne above the stars of God; I will sit enthroned on the mount of assembly, on the utmost heights of the sacred mountain. I will ascend above the tops of the clouds; I will make myself like the Most High,? sägs Lucifer ha sagt högmodigt innan han utkämpade sitt krig mot Gud, kriget som blev hans fall från himlen. Och precis som för Lucifer är högmod min största synd och sämsta brist. Jag tycker inte att jag har ett större människovärde än andra människor i min omgivning. Åtminstone vill jag inte tro det. Och jag tycker inte att jag är perfekt, att jag någonsin kommer att bli det. Jag har aldrig någonsin velat bli ett uppnått mål, det är inget ideal jag eftersträvar. Men trots mina uppenbara och ibland rentav absurda och sjukliga brister älskar jag mig själv. Mer än vad jag kanske borde?

Jag trodde att jag skulle komma fram till någon slutsats om mig själv om jag ansträngde mig och trängde in på djupet av mitt medvetande. Men det diffusa obehaget är fortfarande kvar, kanske har det lättat lite då jag inte genuint orkat anstränga mig, rannsaka mig. Det är mycket lättare att förtränga dessa tankar. Finns de inte kan de inte skada. För alla är vi dåliga. Mer eller mindre. Men ingen av oss vill vara ond. Absolut inte jag. Därför ska jag från och med idag bättra mig, se på min omgivning med nya ögon. Men framförallt rena mig själv från min främsta dödssynd, ännu är jag inte fördömd!

Till min vän vill jag säga att jag erkänner min största brist, min dödligaste dödssynd, den värsta av dem alla - Högmod. Men det är inte därför jag dömer folk.


Lucifer, av Guillaume Geefs (katedralen i St. Paul, Liège, Belgien)

x Immortal x